Sjukdom är inget hinder. Tvärtom gör det människan till tänkare. Jodå, Platon och hans visdomar. Jag antar det var Platon som sa det där. Om inte så var det antagligen någon annan stor tänkare, dock inte jag själv. Fan, jag måste sluta vara så lat att jag inte ens kan googla och ta reda på saker.

Min fot, eller numera går den under namnet elefantfot, tillbringade igår fem timmar på sjukhuset (inklusive mig förstås) och efter mycket om och men fick jag gå hem med en pillerpåse ännu en gång från det hemska sjukhuset. Penicillinkur, IGEN och stränga förmaningar om att "den foten ska inte röra på sig". Jag som skulle på klassfest och därefter utgång. Nu blev det inte de tre musketörerna utan istället Piff och Puff. Misääääär.

Nåväl. Jag lyckades överleva och genomföra ett blodprov. Jag tänkte rymma när doktorna sa att ett blodprov var högst nödvändigt, men jag stod över frestelsen och låg kvar på sjukhussängen. Sjuksköterskan kom in och undrade hur nervös jag var och pratade lite lugnande med mig och bad mig sedan att inte hålla andan samt att hålla högerarmen stilla. Den vänstra sträckte jag ut så Kung Forsberg fick hålla den. Det kändes bra. Sjuksköterskan undrade om jag ville ha ett stick i fingret istället, men det nekade jag bestämt till. Hellre armen än fingret. Det går ungefär under samma kategori som att jag hellre amputerar foten än handen, av någon anledning som jag inte orkat lägga speciellt mycket tid åt att fundera över faktiskt. Sjuksköterskan frågade om jag ville ha en mini-nål, men som den tappra dam jag är sa jag att jag minsann ville ha en riktig nål. Dock ångrade jag mig snabbt och valde mini-nålen, trots allt. Jag hade ju redan erkänt min fobi för blodprov genom att låta doktorn beskåda min "jag-har-sett-ett-spöke-och-är-livrädd-min" när hon förde blodprov på tal efter att ha känt och klämt och tittat och synat och funderat och spekuletat om vad det var för fel på min stackars uppsvällda och ömmande fot (eller egentligen hela underbenet). "Nu sticker jag här" sa hon och jag klämde The Gods hand så hårt att han nästan fick blodbrist i den. Men han tog det som han alltid gör med allt. Kungligt, magiskt och gudabenådat. Tack. Ja, och sen stack hon! Och här sitter alltså jag och skriver. Mer än ett dygn efter. Jag dog alltså inte. Jag svimmade inte heller, utan ja... Det gick fullkomligt kanonbra! Jag kan till och med tänka mig att ta ett till. Fast det bästa vore om de kunde spara mitt blod (de tog ett helt rör! Herregud! Mitt blod!) och undersöka så jag inte har någon allvarlig sjukdom. Jag skulle gärna slippa att ta ett till. Jag är dock väldigt stolt över mig själv, och min rädsla är mer eller mindre över. Tack vare Kung Forsberg.*

Jaja. Det där var väl inte riktigt sant. Att jag tog blodprovet var sant, men ska sanningen fram så höll väl inte The God mig i handen riktigt på riktigt, men på ett abstrakt och lite Morran-aktigt vis kan man säga att han gjorde det. Hur som helst är det åndå honom jag vill tacka.

***

Morran hissar: Murke. Hon kan inte ens vara elak ens när hon försöker göra narr av min blodprovshistoria. Det dyrkar jag henne lite för. Samt det faktumet att hon var lika sugen på glass som jag var förrut.

Morran dissar: De jäkla pillrena! Fy fan vad jag hatar er!

Grattis Gulingen på 12-årsdagen! (Eller ja, nu är det den 10:e, hon fyllde igår men jag räknar detta som nionde).



Tjipp, tjipp!

*Att jag tog upp Kung Forsberg var helt och hållet för din skull Fröken Bitter. Grattis!

Jag ser verkligen fram emot att få se alla bilderna och höra allt om den stora dagen : ) Träligt att skriva uppsats sådär : / Men snart har du väl sommarlov?! Anaheim Stanley Cup-mästare! ME LIKE!